Röster om trygghet och otrygghet

Om berättelserna utifrån perspektivet funktionsnedsättning

Christine Bylund är doktorand i etnologi vid Umeå universitet. Hon använder själv helst begreppet normbrytande funktionalitet, men här använder hon funktionsnedsättning eftersom det är kopplat till diskrimineringslagen.

I din forskning har du intervjuat personer med olika funktionsnedsättningar, vad ser du framträder starkast i deras berättelser gällande trygghet och otrygghet?

Jag ser att mycket handlar om välfärdsstatens trygghetssystem, och de flesta intervjupersoner lyfter det som en grundtrygghet i livet för att kunna leva ett gott liv på samma villkor som alla andra i samhället. Jag märkte också perioder i deras liv där de var trygga gällande stöd och service i vardagen och kunde planera framåt, men nu ser det inte riktigt ut så längre och det föder otrygghet. En aspekt som också är viktig är att om du har otillräckligt stöd i vardagen är du inte benägen att använda det offentliga rummet och påpeka när tillgängligheten brister. Välfärdsstatens nedmontering är ett välfärdsproblem, och det stöd man får måste en använda för basala saker vilket urholkar demokratin när vi då inte är benägna att verka i samhället som en tidigare gjort. Det blir även en generationsfråga när unga människor inte får stöd och medel och inte kan flytta från sina föräldrar eller inte kommer in på arbetsmarknaden. Det är lätt att tappa viljan att verka i samhället om en inte får ta del av det.

Jag tänker att när det gäller fysisk och kognitiv tillgänglighet så är en ofta beroende av andra personer, och därmed ofta befinner sig i utelämnande situationer. Det blir en ständig anspänning att be om hjälp och förlita sig på andra människors goda vilja. En av de negativa konsekvenserna av detta beroende blev tydlig under metoo-uppropet. Där fanns framförallt berättelser från kvinnor som blivit utnyttjade av personer som de behövt be om hjälp. Detta i kombination med deras funktionsnedsättning innebar att de kunde utnyttjas i större omfattning än personer utan funktionsnedsättning.

Vad tänker du skulle kunna åtgärdas för att öka tryggheten för personer med funktionsnedsättningar i Umeå?

Att tillgängliggöra olika delar av stadsmiljön är viktigt. Ett exempel är stadsbiblioteket i Väven där arbetsplatserna är fysisk otillgängliga. Sedan när det gäller grundtryggheten slår det väldigt ojämnt vad en får för typ av service vilket skapar en osäkerhet och otrygghet. Det är därför viktigt att lyfta de funktionsrättspolitiska frågorna för att synliggöra bristen på tillgänglighet. Det har i grunden med mänskliga rättigheter att göra, i avseendet att vi ska få verka i samhället på lika villkor. Därför är det viktigt med kunskap kring dessa frågor och att betona att det inte bara berör en viss begränsad grupp. Det gäller att politiker i kommunen blir medvetna om dessa frågor och deras prioriteringar när det gäller budget. I Umeå och Sverige i stort odlar vi en självbild av att vi är så duktiga på att ta hand om utsatta grupper i samhället, men så är inte alltid fallet. När jag visat min forskning har jag ofta fått starka reaktioner när det gäller berättelser om missgynnande eller avslag om assistans och/eller stöd. Folk tror inte att det kan gå till såhär i dagens Sverige, men det gör det!

I flera av berättelserna som projektet samlat in vittnas det om problemet att göra sin röst hörd. Vad tycker du att Umeå skulle behöva göra för att bättre ta tillvara dessa personers erfarenheter?

Det finns ofta olika samverkansmöjligheter mellan funktionshinderpolitiska civila samhällsrörelser och myndigheter. Dock stannar samverkan ofta i samrådsformer där en som representant kan lyfta problem, men inga konkreta åtgärder gör utifrån det man har berättat. Det finns förbund och rörelser i Umeå som gör ett bra jobb, men helt enkelt inte ser en konkret förändring. Människor jag möter som är engagerade berättar om frustration när det gäller samverkansråd där en bara upprepar samma saker till ingen nytta. Det skapar en känsla av att inte få gehör för sina frågor! Det finns en diskrepans mellan det en säger att en vill och det som faktiskt görs.

Vi behöver därför belysa att bristande tillgänglighet är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, och att i många fall är det inte så komplicerat att åtgärda! Mycket av den diskriminering en möter är kanske inte regelrätta hatbrott utan bristande tillgänglighet som motiveras med att ”vi hjälper ju gärna till”. Nekar jag då hjälp så upplevs jag som oförskämd, när det enda jag vill är att leva självständig på samma villkor som alla andra.

Slutligen tänker jag att vi i stort behöver ändra hur samhället pratar om funktionshinderfrågor. Om det till exempel fuskas med VAB så är det ingen som tänker att vi ska ta bort hela föräldraförsäkringen, eller att den ligger samhället till last. Men den diskussionen finns gällande stöd och service för personer med funktionsnedsättning, och det säger något om synen på personer med funktionsnedsättning. Den behöver vi förändra!

Om berättelserna ur ett hbtq-perspektiv


Sofia arbetar inom kulturarvssektorn och engagerad i hbtqi-rörelsen lokalt i Umeå. Sofia växte upp i Uppland men bor numera i Västerbotten.


Du har ju på olika sätt bidragit till insamlingen av berättelser till rättighetskartan. Varför tycker du att det är viktigt att synliggöra berättelserna?

Jag tänker att det grundar sig i alla människors rätt att känna sig trygga och få utrymme att vara som vi är och som vi behöver vara. För många hbtqi-personer är det inte möjligt i dagsläget. Därför blir sammanställningar av erfarenheter och upplevelser, av det här slaget, så himla viktigt för att visa hur verkligheten ser ut. Det blir ett sätt att överblicka strukturella problem genom att synliggöra platser, händelser och situationer som bidrar till ett minskat livsutrymme. Det också blir ett sätt för oss att känna gemenskap och att se att vi inte är ensamma med det som är svårt.
Men det finns många fina berättelser också, glädjefyllda. Och dem är lika viktiga, tänker jag! Det är ju fantastiskt och jätteviktigt att få ta del av folks positivt laddade berättelser, minnen, erfarenheter och drömmar!

Vad tycker du måste göras för att öka hbtqi-personers trygghet i det offentliga rummet?

Att fler tar aktivt ställning mot diskriminering och kränkande beteenden. Det ska uttalas på fler platser som hör till det offentliga rummet eller som angränsar dit, att: ’det där inte är okej här!’. Punkt! Så att en vet att personal eller medmänniskor kommer att backa upp en och stötta en om något skulle hända eller kännas olustigt och otryggt.
Stress, oro och otrygghet kopplat till ens sexuella läggning eller könsidentitet ska också tas på allvar inom till exempel vården, i skolan eller på arbetsplatsen. Ansvariga måste förstå att det är en del av ett strukturellt problem som är kopplat till ohälsa och sämre livsvillkor.

Något som lyfts i flera berättelser är behovet av trygga mötesplatser för hbtqi-personer. Vilka mötesplatser vill du se i Umeå?

Jag tycker att det är viktigt att det finns platser som enbart är till för hbtqi-personer och våra allierade. Men också att det finns en mängd olika slags mötesplatser, för olika intressen och behov! Jag kan ha en längtan efter generationsöverskridande mötesplatser. Vi har alla så himla mycket att lära av såväl äldre som yngre personer. Det är många upplevelser kring att vara normbrytande vad gäller sexuell läggning eller könsidentitet som liknar varandra och samtidigt är det så mycket som är HELT olika. Att få möjligheten att mötas i det kan vara helt fantastiskt!