Röster om trygghet och otrygghet

Om berättelserna utifrån perspektivet ålder (äldre)

BrittInger Ärlebro beskriver sig själv som en aktiv senior och folkbildningsentusiast. Hon har en bakgrund som socionom och språklärare och är för närvarande studie- och aktivitetssamordnare i föreningen 4K, seniorer under paraplyet Kunskap, Kultur, Kreativitet och Kamratskap.

Berätta om dina erfarenheter och upplevelser gällande trygghet och otrygghet för äldre i Umeå!

Vi har som förening samlats ett par gånger för att mera specifikt diskutera våra olika erfarenheter av trygga och otrygga platser för äldre i Umeå, Därutöver har vi under årens gång nu och då tagit upp frågan, då det vid våra sammankomster och aktiviteter, ofta varit någon som tagit upp en fråga som inte känts bra och som flera personer upplevt likadant. Vi menar att för få äldre kommer till tals vad gäller våra erfarenheter och synpunkter. Det finns förvisso ett pensionärsråd, som sorterar under Äldrenämnden, men där finns enbart representanter för rikspensionärsorganisationerna och då är en stor del av de äldre inte representerade. Dessutom har vi fått rapporter om att det ofta handlar om information i efterhand, och att möjligheten till påverkan inte alltid är så stor som den borde vara.

Vad tycker du skulle behövas i Umeå för att öka tryggheten för äldre personer?

Vill man ha en åldersvänlig stad behöver man prata med äldre och lyssna på våra åsikter. Många har en gedigen erfarenhet och kunskap som är väl värd att ta vara på. Utan input från oss som är äldre, så blir framtidsplaner om en åldersvänlig stad inte trovärdiga. Referensgrupper behöver utses vad gäller utomhusmiljöer och bebyggelse, bostäder, transporter etc. Det är jätteviktigt att man visar respekt för äldre och vikten av social inkludering. Vi äldre, som både har tid och insikt, behöver få bli delaktiga i samhälle och arbetsliv. Det känns inte respektfullt att andra beslutar åt en – och i bästa fall utifrån en enkät som inte gjorts publik. Kommunikation och information är A och O, och även där finns kunskap, insikt och erfarenhet hos oss äldre som kan tas till vara. Vårt samhällsstöd och vår hälsovård är även viktiga aspekter, och dessa borde inte dras in när vi inte längre är arbetsföra. Umeå är känd för att vara en kunskapsstad anpassad för den yngre generationen – tänk om den kunde bli känd för att vara den mest åldersvänliga staden!

I många av de berättelser vi fått ta del av så pratas det om ett digitalt utanförskap där många äldre inte på egen hand hinner med i den tekniska utvecklingen. Vad tycker du kan göras för att undvika detta?

Ett sätt som pågår, är de kurser som anordnas av pensionärsorganisationerna, av föreningslivet och av studieförbunden – det är bra: men det räcker inte. Dels måste man inse att det finns en grupp äldre äldre, som aldrig kommer att bli ”digitala” och det måste vi acceptera och respektera och se till att de får tillgång till saker och ting på ett annat sätt. Vi har under många år samlats till Nutidsorienteringsträffar, där vi försöker uppdatera äldre om det mesta. En tanke som jag har är att föra samman den yngre och den äldre generationen i projekt. Exempelvis högstadieelever som hjälper äldre att skriva ner sina livsberättelser. De äldre som inte har dator, inte orkar skriva för hand men kan berätta muntligt, där kan det skapas en win-win situation. Äldre äldre får komma till tals för berätta om hur samhället utvecklats, och ungdomarna får lära sig av det och producera både tryckta och digitala berättelser.

Om berättelserna utifrån perspektivet ålder (barn/unga)

Anna Wibron är socionom och barnombud på Barnrättsbyrån i Umeå. Barnrättsbyrån är en barnrättsorganisation som verkar för att barn och unga ska bli tagna på allvar och få tillgång till rätt hjälp av samhället. Det gör vi genom att erbjuda socialt och juridiskt stöd samt råd och praktisk hjälp i alla frågor som rör barns rättigheter.

I ditt arbete möter du många barn och ungdomar som på ett eller annat sätt är i utsatthet. Vad handlar deras berättelser om när det gäller trygghet och otrygghet?

De barn och unga som tar kontakt med oss på Barnrättsbyrån söker oftast vår hjälp på grund av att de upplever någon slags bekymmer i livet.

Det kan till exempel handla om att det är svårt i kontakt med myndigheter såsom socialtjänst, skola och migrationsverket. Vi vet att det görs ett jättefint arbete inom många myndigheter, men de barnen som får ett gott bemötande, och som görs delaktiga och därmed får sin rättigheter tillgodosedda, kommer allt som oftast inte till vår verksamhet. Barnrättsbyrån möter de barn och unga som av olika anledningar är missnöjda eller osäkra, och många som har en ganska tilltufsad tillit till samhällets funktioner och vuxna.

Inte allt för sällan möter vi barn som är i processen av att bli placerade, det vill säga, att socialtjänsten bedömer att de inte kan bo hemma av någon anledning. Oavsett anledning till placeringen är det tyvärr mer regel än undantag att delaktigheten i processen brister. Barnets röst hörs inte tillräckligt i utredningen och de vuxna lyssnar inte till barnets egna tankar och idéer kring var som är bekymmersamt och vad som kan vara hjälpsamt. Att inte få vara delaktig i en sådan viktig process skapar jättemycket otrygghet. Många beskriver att skolan är en viktig plats för att ha någonstans att vara och gå till, men det är också för vissa en mycket otrygg miljö, både på grund av strukturella problem såsom att man inte får det stöd man har rätt till, eller på grund av exempelvis mobbing. Det är bara några exempel på otrygghet och trygghet som vi får hör av de barn och unga vi möter.

Vad tänker du att Umeå som stad skulle kunna göra för att öka tryggheten för barn och unga?

Oj, det är en stor fråga! Men oavsett vilket område som vi pratar om så tänker jag att delaktighet och bemötande alltid är viktiga aspekter att ta med sig för att skapa mer trygghet. Hur gör vi barn och unga delaktiga i de processer som sker, vare sig det handlar om att utforma en ny fritidsgård, att utveckla hur socialtjänsten jobbar, eller om det handlar om ett barn som inte klarar av skolan på grund av att hen inte får det stöd som hen har rätt till. Att arbeta med att öka delaktigheten är något som alla måste engagera sig i och det måste ska på alla nivåer.

Vad är dina råd till vuxna som möter barn och unga i Umeå i olika sammanhang?

För det första – Lyssna, och var beredd att anpassa dig till svaret! Det är så viktigt att du som vuxen inte bara hämtar in barns åsikter och tankar för att ”det ska göras”, och sedan inte gör något utav det förtroendet som barnen har gett dig. Bättre att vara ärlig och tydlig gentemot de barn och unga som delar med sig av sina åsikter, kring vilket utrymme det finns att påverka, även om det är litet, än att inhämta åsikter och sedan inte anpassa sig alls.

För det andra – Skapa förutsättningar så att alla barn kan vara med och påverka de processer som påverkar dem. Utgå inte ifrån normen utan hitta former som är flexibla. Det ska inte bara vara de barn som har lätt för att uttrycka sig som får vara med och påverka.

Om berättelserna utifrån perspektivet funktionsnedsättning

Christine Bylund är doktorand i etnologi vid Umeå universitet. Hon använder själv helst begreppet normbrytande funktionalitet, men här använder hon funktionsnedsättning eftersom det är kopplat till diskrimineringslagen.

I din forskning har du intervjuat personer med olika funktionsnedsättningar, vad ser du framträder starkast i deras berättelser gällande trygghet och otrygghet?

Jag ser att mycket handlar om välfärdsstatens trygghetssystem, och de flesta intervjupersoner lyfter det som en grundtrygghet i livet för att kunna leva ett gott liv på samma villkor som alla andra i samhället. Jag märkte också perioder i deras liv där de var trygga gällande stöd och service i vardagen och kunde planera framåt, men nu ser det inte riktigt ut så längre och det föder otrygghet. En aspekt som också är viktig är att om du har otillräckligt stöd i vardagen är du inte benägen att använda det offentliga rummet och påpeka när tillgängligheten brister. Välfärdsstatens nedmontering är ett välfärdsproblem, och det stöd man får måste en använda för basala saker vilket urholkar demokratin när vi då inte är benägna att verka i samhället som en tidigare gjort. Det blir även en generationsfråga när unga människor inte får stöd och medel och inte kan flytta från sina föräldrar eller inte kommer in på arbetsmarknaden. Det är lätt att tappa viljan att verka i samhället om en inte får ta del av det.

Jag tänker att när det gäller fysisk och kognitiv tillgänglighet så är en ofta beroende av andra personer, och därmed ofta befinner sig i utelämnande situationer. Det blir en ständig anspänning att be om hjälp och förlita sig på andra människors goda vilja. En av de negativa konsekvenserna av detta beroende blev tydlig under metoo-uppropet. Där fanns framförallt berättelser från kvinnor som blivit utnyttjade av personer som de behövt be om hjälp. Detta i kombination med deras funktionsnedsättning innebar att de kunde utnyttjas i större omfattning än personer utan funktionsnedsättning.

Vad tänker du skulle kunna åtgärdas för att öka tryggheten för personer med funktionsnedsättningar i Umeå?

Att tillgängliggöra olika delar av stadsmiljön är viktigt. Ett exempel är stadsbiblioteket i Väven där arbetsplatserna är fysisk otillgängliga. Sedan när det gäller grundtryggheten slår det väldigt ojämnt vad en får för typ av service vilket skapar en osäkerhet och otrygghet. Det är därför viktigt att lyfta de funktionsrättspolitiska frågorna för att synliggöra bristen på tillgänglighet. Det har i grunden med mänskliga rättigheter att göra, i avseendet att vi ska få verka i samhället på lika villkor. Därför är det viktigt med kunskap kring dessa frågor och att betona att det inte bara berör en viss begränsad grupp. Det gäller att politiker i kommunen blir medvetna om dessa frågor och deras prioriteringar när det gäller budget. I Umeå och Sverige i stort odlar vi en självbild av att vi är så duktiga på att ta hand om utsatta grupper i samhället, men så är inte alltid fallet. När jag visat min forskning har jag ofta fått starka reaktioner när det gäller berättelser om missgynnande eller avslag om assistans och/eller stöd. Folk tror inte att det kan gå till såhär i dagens Sverige, men det gör det!

I flera av berättelserna som projektet samlat in vittnas det om problemet att göra sin röst hörd. Vad tycker du att Umeå skulle behöva göra för att bättre ta tillvara dessa personers erfarenheter?

Det finns ofta olika samverkansmöjligheter mellan funktionshinderpolitiska civila samhällsrörelser och myndigheter. Dock stannar samverkan ofta i samrådsformer där en som representant kan lyfta problem, men inga konkreta åtgärder gör utifrån det man har berättat. Det finns förbund och rörelser i Umeå som gör ett bra jobb, men helt enkelt inte ser en konkret förändring. Människor jag möter som är engagerade berättar om frustration när det gäller samverkansråd där en bara upprepar samma saker till ingen nytta. Det skapar en känsla av att inte få gehör för sina frågor! Det finns en diskrepans mellan det en säger att en vill och det som faktiskt görs.

Vi behöver därför belysa att bristande tillgänglighet är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, och att i många fall är det inte så komplicerat att åtgärda! Mycket av den diskriminering en möter är kanske inte regelrätta hatbrott utan bristande tillgänglighet som motiveras med att ”vi hjälper ju gärna till”. Nekar jag då hjälp så upplevs jag som oförskämd, när det enda jag vill är att leva självständig på samma villkor som alla andra.

Slutligen tänker jag att vi i stort behöver ändra hur samhället pratar om funktionshinderfrågor. Om det till exempel fuskas med VAB så är det ingen som tänker att vi ska ta bort hela föräldraförsäkringen, eller att den ligger samhället till last. Men den diskussionen finns gällande stöd och service för personer med funktionsnedsättning, och det säger något om synen på personer med funktionsnedsättning. Den behöver vi förändra!

Om berättelserna ur ett hbtq-perspektiv


Sofia arbetar inom kulturarvssektorn och engagerad i hbtqi-rörelsen lokalt i Umeå. Sofia växte upp i Uppland men bor numera i Västerbotten.


Du har ju på olika sätt bidragit till insamlingen av berättelser till rättighetskartan. Varför tycker du att det är viktigt att synliggöra berättelserna?

Jag tänker att det grundar sig i alla människors rätt att känna sig trygga och få utrymme att vara som vi är och som vi behöver vara. För många hbtqi-personer är det inte möjligt i dagsläget. Därför blir sammanställningar av erfarenheter och upplevelser, av det här slaget, så himla viktigt för att visa hur verkligheten ser ut. Det blir ett sätt att överblicka strukturella problem genom att synliggöra platser, händelser och situationer som bidrar till ett minskat livsutrymme. Det också blir ett sätt för oss att känna gemenskap och att se att vi inte är ensamma med det som är svårt.
Men det finns många fina berättelser också, glädjefyllda. Och dem är lika viktiga, tänker jag! Det är ju fantastiskt och jätteviktigt att få ta del av folks positivt laddade berättelser, minnen, erfarenheter och drömmar!

Vad tycker du måste göras för att öka hbtqi-personers trygghet i det offentliga rummet?

Att fler tar aktivt ställning mot diskriminering och kränkande beteenden. Det ska uttalas på fler platser som hör till det offentliga rummet eller som angränsar dit, att: ’det där inte är okej här!’. Punkt! Så att en vet att personal eller medmänniskor kommer att backa upp en och stötta en om något skulle hända eller kännas olustigt och otryggt.
Stress, oro och otrygghet kopplat till ens sexuella läggning eller könsidentitet ska också tas på allvar inom till exempel vården, i skolan eller på arbetsplatsen. Ansvariga måste förstå att det är en del av ett strukturellt problem som är kopplat till ohälsa och sämre livsvillkor.

Något som lyfts i flera berättelser är behovet av trygga mötesplatser för hbtqi-personer. Vilka mötesplatser vill du se i Umeå?

Jag tycker att det är viktigt att det finns platser som enbart är till för hbtqi-personer och våra allierade. Men också att det finns en mängd olika slags mötesplatser, för olika intressen och behov! Jag kan ha en längtan efter generationsöverskridande mötesplatser. Vi har alla så himla mycket att lära av såväl äldre som yngre personer. Det är många upplevelser kring att vara normbrytande vad gäller sexuell läggning eller könsidentitet som liknar varandra och samtidigt är det så mycket som är HELT olika. Att få möjligheten att mötas i det kan vara helt fantastiskt!